Själlösa slaktdjurs fasor

as

Jag gick i natten runt och tänkte,
på själlösa slaktdjurs fasor.
Förbannande det trygga och lugna,
slitande det i trasor.

Gapande pladdrande tal från dårar
gör mig matt och svag.
Minns då att kött av deras kött och ben av deras ben,
det är jag.

Nervöst tittade jag åt alla håll,
fast jag inte borde vara rädd för nån.
Sökande svar bakom ytan,
stirrande som ett fån.

Lyssnade på vad människor trodde,
i alla fall på vad de sa.
Log åt befängda idéer,
sån är väl inte jag?

Jagades bort från förnuftets gräns,
till en planet som de sökande finner.
Där ropar jag på mina vänner:
Finns det någon som verkligen brinner?


Kommentera