Har försökt säga det

kedJag har försökt att säga det, på denna blogg och med alla jag pratat med, det enda som jag verkligen vet, men snart så ger jag upp.

Hur ska vi alla kunna bli jag och du här och nu, och inte bara främlingar som följs en liten bit? Vi sitter i våra slutna rum, kedjade i roller omöjliga att bryta.

Tro inte jag är bitter nu, men hur ska kunna vara vänner? När det finns så många andra här, som vi inte ser och inte hör, men som vi ändå vet förintas i det tysta.

Bultpistolen mot kossans huvud, slaktkniven mot grisens hals och alla världens fattiga vi sällan tänker på. Livet flyter bort för dem och för oss.

De har vi aldrig gett någonting, de har vi bara cirklat kring och vi får precis vad vi förtjänat. I bästa fall ensamhet och annars gemenskap med människor som vi inte känner.

Vad spelar det för roll om du har rätt, om du är intelligent och ytterst balanserad. Jag frågar dig inte vad du kan och vet, för det är inte du utan bara cigarettens rök. Vill du hjälpa till att göra livet bättre för någon annan?

Men smakar det så kostar det, priset är att vilja. Även om vi blåser bort är vi inte vindens slavar. Det är så lätt att säga att vi gjort så gott vi kan, men egentligen betyder vi ingenting för varandra. När ska vi mötas?


Kommentera