Djurrätt och speciesism

maMåste bekänna en sak: Jag är speciesist. Alltså jag anser att vi bör ta mindre hänsyn till djurs död och lidande än till människors. Detta även om djurens förmåga att lida och deras vilja att leva är lika stor som våran.

Nog tror jag att en cancersjuk råtta, älg eller hare upplever lika stort lidande som en cancersjuk människa.  Men eftersom sjukvårdsresurserna är begränsade står djurens intresse av att inte lida i konflikt med människors intresse av att inte lida.

Låt oss säga att det finns 100 miljoner råttor och 10 miljoner människor i Sverige. En sann antispeciesist borde då rimligen argumentera för att råttorna borde få 10 gånger större del av Sveriges cancervårdsresurser än människor. Men då hävdar kanske antispeciesisten att vi även bör ta hänsyn till att människans anhöriga lider mer än råttans. Men hur än antispeciesisten vrider på saken kan hon aldrig förneka att råttorna har moralisk rätt till en stor del av våra cancervårdsresurser.  Detta är en tanke som stöter bort människor från djurrätten och får oss att framstå som galningar.

Varifrån kommer då tanken om antispeciesism. Jo, ifrån den engelska psykologen Richard Ryder som samtidigt hittar på begreppet painism. För honom flyter utilitarism och rättihetstänkande ihop och även djurskydd och djurrätt. Begreppsförvirringen är i det närmaste total. Emellertid var det antidjurrättaren och djurförsöksförespråkaren Peter Singer som gjorde begreppet speciesism känt. För honom är antispeciesismen bara en logisk följd av utilitarism. Idag tror jag de flesta utilitaristiska filosofer ser sig som antispeciester, fast av någon outgrundlig orsak kommer de oftast fram till att köttätande är det bästa för den totala lyckan i universum.

Djurrätten däremot begränsar sig till att endast ge djuren rätten att inte avsiktligt dödas eller utsättas för lidande av människor. Den utgör inget hot mot människors intressen eller den existerande moralen som bygger på människovärdet. Därför har djurrättstanken framtiden för sig i motsatts till antispeciesismen.


Kommentera