Befolkningsökning, fattigdom och matpolitik

Det kommer allt fler oroande tecken på att befolkningstillväxten och fattigdomen inte avtar. För första gången i världshistorien, led 2009 mer än en miljard människor runtom i världen av hunger och kronisk undernäring. Det är ungefär var sjätte person och omkring 100 miljoner fler än 2008. Med ett fortsatt födelsetal som det nuvarande, cirka 2,6 barn per kvinna, kommer vi enligt FN-rapporten World Population to 2300 att bli cirka 134  000 miljarder människor år 2300. Som tur är kommer födelsetalen att sjunka men risken för en kommande befolkningskatastrof är ändå högst reell.

Storleken på alla djurpopulationer regleras av svält och krig (rovdjur och revirstrider). Det gäller även Homo sapiens om vi passivt låter naturen ha sin gång. Därför är det nödvändigt att föra en proaktiv och humanistisk politik med ett tydligt syfte att stabilisera befolkningsökningen.

Detta görs, enligt expertisen, bäst genom att bekämpa den extrema fattigdomen. Extrem fattigdom berövar i realiteten människor makten att fritt planera sina liv och förverkliga sig själva. All erfarenhet visar att människor med fria val i högre utsträckning väljer att skaffa sig en liten familj.

Extrem fattigdom definieras som en daglig snittkonsumtion på högst 1,25 dollar i 2005 års penningvärde. Världsbanken uppskattar att 1,4 miljarder människor lever under den nivån.

De tvingas lägga huvuddelen av sin inkomst på mat på bekostnad av framtidsinriktade investeringar i exempelvis utbildning och hälsa. Låga matpriser är därför den centrala grundförutsättningen för dem att häva sig ur fattigdomsfällan.

Enligt FN används mer än två tredjedelar av världens jordbruksmark till boskapsuppfödning. De räknar med en fördubbling av köttkonsumtionen till 2050.

Detta ökar dramatiskt efterfrågan på jordbruksmark vilket i sin tur driver upp matpriserna och därmed fattigdomen. Slutresultatet kan bli en skenande befolkningsökning bortom all kontroll.

Därför är det nödvändigt, bråttom och rationellt att successivt börja beskatta köttet och använda pengarna till att minska momsen på vegetabilier, för att på effektivaste möjliga sätt ställa om våra matvanor i syfte att bekämpa befolkningsökning och fattigdom.

Motkrafterna till denna, egentligen självklara, politik är LRF och den övriga köttlobbyn. I kraft av sina enorma ekonomiska och politiska resurser dominerar de totalt jordbruksdebatten. Eftersom 80 procent av den svenska åkermarken består av foderproduktion tjänar de miljarder och åter miljarder i jordbrukssubventioner, kopplade till den enorma svenska köttkonsumtionen.

Det är nu hög tid för politikerna att ta sitt ansvar och inte låta särintressen snedvrida vår mat- och jordbrukspolitik i riktning mot en global befolkningskatastrof.

Köttskatt är ingen höger- eller vänsterfråga. Det är en fråga om moral och viljan att låta förnuftet och vetenskapliga fakta styra politiken i riktning mot det breda allmänintresset.


Kommentera