Annas sista tal


anEnligt mina anteckningar…
****
Tal av djurrättslegenden Anna Josefsson vid minnesafton på Café Empati i Stockholm med anledning av hennes 100-års dag.
****
Det talade ordet gäller!
Ärade åhörare!
Kära vänner!
Förlåt mig om jag är lite virrig. Det tillhör nog min ålder.
Efter många år av ständigt ökande köttkonsumtion i Sverige kan vi nu äntligen se en minskning för andra året i rad. Det är köttindustrins eget propagandaorgan Svensk Köttinformation som rapporterar om statistiken som LRF har tagit fram. Den totala köttkonsumtionen 2006 var 61,8 kg per person, jämfört med 62,1 kg 2005. Nu väntar jag med spänning på att 2007 års siffror ska räknas klart och att köttskatt ska införas under 2008.

Detta visar att vår kamp har lönat sig och att drömmen om ett vegetariskt samhälle inte är någon utopi. Utgången är öppen. Om det finns ett öde är friheten inte möjlig; … om däremot friheten finns då finns det inget öde, det vill säga … då är vi själva ödet.

Till mina föräldrars stora förskräckelse blev jag vegetarian redan vid 5 års ålder. Pappa gav mig till en början stryk men efter att ha matvägrat i 3 dagar gav de med sig och lät mig äta vegetariskt. Pappa var faktisk själv vegetarian de sista 10 åren av sitt liv.

Vegan blev jag först efter fyllda 52, då en vän introducerade mig i Martinus kosmologi. Vad jag än tänker på sedan dess, tänker jag alltid på det lidande och den grymhet vi utsätter de fattiga och djuren för dagligen. Även om jag till synes talar om något helt annat, talar jag om förtrycket mot människor och djur. Jag är ett medium för deras ande. De talar genom mig. Allt annat tycks mig dumt jämfört med det. Alla blir vi svaga någon gång.

När jag nåddes av nyheten att köttkonsumtionen äntligen minskar var det närmast i en känsla av tacksamhet. Stor glädje och tacksamhet. Ikväll bör vi hedra minnet av de grisar, kor, älgar och andra djur som blivit människornas offer. Vi vet att också bödlarna måste vi minnas, och de många åskådare som valde tystnaden och likgiltigheten.

Ikväll hedrar vi minnet av dem som vigde sina egna liv för att rädda andras. En av dem som aldrig vek av från sina humanistiska ideal och kampen för kärlek, fattiga människor, djurvärde och demokrati var min man David Josefsson. Han gick bort i hösten 1974, bara några få månader efter det att han fått vår högsta utmärkelse, Agape Grosso. Han fick den för sina insatser att övertyga människor att äta vegetariskt, leva enkelt och solidariskt med de fattiga samt för sina ansträngningar att föra upp djurrättsfrågan i den offentliga debatten. I dag, på min stora födelsedag, tänker jag på honom – min älskade.

Som de flesta av er vet så kommer jag knappast att uppleva någon fler födelsedag. Men jag är mycket tacksam för mina 100 år och ser framåt. Till framtiden hör ju drömmarna, hoppet och visionerna. Samtidigt vet vi: för den som är utan minne är allting nytt. Visionerna kan ange riktning, drömmarna näring åt viljan. Men utan minne står vi famlande, utan minne står vi utan kunskap.

Köttätandet var ingen historiens slump. Den var ett verk av människor som ville den, eller lät den ske. Historien kan bara upprepa sig om vi låter den göra det.
Framtiden är inte ödesbunden. Den kommer att bli vad vi tillsammans gör den till. Därför får vi aldrig blunda. Därför måste vi minnas för framtiden. Och mina vänner,
Därför måste vi bära med oss minnet som en ständig uppmaning i nuet.

Demokratin, djur- och människovärdet utmanas ständigt. Låt oss komma ihåg att livet är sårbart. Den är inte en gång för alla given. När hoten mot livet finner nya vägar, så måste också vi som vill försvara livet göra det.

Under de senaste månaderna har jag åkt runt på skolor och informerat ungdomarna om djuretik och vegetarianism. Under förmiddagen idag träffade jag ungdomar på Granö. En av flickorna mindes en dikt hon läst just innan hon blev vegetarian.Den lyder helt kort:

”Här står du
Nu tyst
Men när du
Vänder dig om
Får du inte tiga mer”

Det känns bra att möta unga människor som säger att vi inte får blunda, att vi måste berätta. Det fyller mig med optimism att höra unga killar och tjejer säga att kunskap om köttindustrin gör det lättare att se och ta avstånd från djurförtrycket i vardagen. Alla förenade av önskan att historiens svartaste kapitel inte glöms bort. Viljan att minnas djurförtrycket och att minnas för framtiden.

Så känner jag ikväll. Så känner jag ikväll, när jag återigen har talat på detta vackra café. Tack för att jag fick den möjligheten. Det blir nog inga fler tal. Tack för att ni har lyssnat!


Kommentera