Djurens förintelse avslöjar massdödandets mekanismer

”För djuren är alla människor nazister. Deras korta, plågsamma liv i fönsterlösa djurfabriker är ett ständigt pågående Treblinka.”

Denna koppling mellan Förintelsen och djurindustrin finns med i flera böcker av den hängivna vegetarianen och polskfödda juden Isaac Bashevis Singer, 1978 års Nobelpristagare i litteratur som levde mellan 1902-1991.

I Djurens förintelse går författarna, Pelle Strindlund och Henrik Wig, vidare med denna jämförelse och belyser utförligt likheter mellan ideologerna bakom Förintelsen och djurindustrin ur många olika perspektiv.

Den 650-sidor långa boken är den mest ögonöppnande och tankeväckande djurrättsskrift som jag någonsin läst. Det förvånade mig hur många och tydliga paralleller det finns mellan de tankebyggnader som rättfärdigar de två ohyggliga företeelserna.

Boken är fullspäckad med aktuella citat från kända personer som syftar till att blottlägga den ideologi i samhället som ger oss makten och rätten att döda andra djur utan att behöva känna dåligt samvete.

Gustav Fridolin, utbildningsminister och jägare, beskriver jakten som ”ett gemensamt förvaltande av en gemensam resurs”. En grupp av individer, de vilda djuren, saknar egenvärde. De finns till, i bästa fall, endast för vår skull. Så ser tyvärr också medelsvensson på de djuren idag, inte bara Gustaf Fridolin. Benämningar som köttdjur, mjölkkor och slaktkycklingar anger tydligt vad lantbruksdjuren är till för.

Nazismen, som den beskrivs i Adolf Hitlers självbiografi Mein Kampf och som den praktiserades i Tredje Riket, ser på ryssar och andra östeuropeiska folk på ett liknande sätt. Slaver är en resurs för renrasiga arier i form av arbetskraft och inget mer. De är råmaterial att bruka och ta för sig av. De kan dödas när och om tysken vill det.

Visste du att Pol Pot var köttätare? I en Lilla Berlin-strippserie som gjort viral succé vänder Ellen Ekman mästerligt på en mycket vanlig replik, riktad mot vegetarianer. När djurrätt och vegetarianism diskuteras påstås nämligen ofta att Hitler var vegetarian och att nazismen hade en vision om ett vegetariskt samhälle. Slutsatsen, ofta outtalad, är att en överdriven omsorg av djur kan leda till nazismens människoförakt. Djurens befrielse går till botten och granskar källorna till denna seglivade myt.

De flesta tror nog att nazisterna var sjuka i huvudet, sadistiskt lagda och onda. Men sanningen är att det överväldigande flertalet i det nazistiska systemet var vanliga människor som plikttroget utförde sitt arbete. Det krävs nästan ingenting för att bara flyta med.

Författarna visar hur nazisterna använde djurförtrycket som en modell för att förtrycka och förinta människor. Djurens förintelse avslutas med de tänkvärda orden: Varje gång vi avvisar våldet och istället omfamnar medkänslan uttrycker vi vår vision av hur vi vill att världen som helhet ska se ut. En värld där vi inte längre är härskare utan lever sida vid sida med alla dem som, liksom vi, fått jorden till sitt hem.

Jonas Norberg

Recensionen har publicerats i Tidningen Syre.
Köp boken här:
http://www.adlibris.com/se/bok/djurens-forintelse-manniskans-nazism-mot-andra-arter-9789187207716

Lev Tolstoj: Etikens första steg är vegetarianism

the-first-stepDet första steget

Av Lev Tolstoj
(Kapitel från boken Essays and Letters publicerad mellan år 1884-1903 och förord till den ryska utgåvan av The Ethics of Diet år 1892)


För ett antal dagar sedan besökte jag slakthuset i vår stad Tula. Det är byggt enligt det nya och förbättrade system som numera används i stora städer, i syfte att orsaka djuren så lite lidande som möjligt. Det var en fredag, två dagar innan trefaldighetssöndag. Det fanns många djur där.

Länge hade jag velat besöka ett slakteri för att med egna ögon se den verklighet som dryftas då frågan om vegetarianism kommer på tal. Först skämdes jag för att göra det. Man skäms alltid för att titta på ett lidande som man vet är på väg att inträffa, men som man inte kan förhindra. Så jag sköt hela tiden upp mitt besök.

Likväl, för ett litet tag sedan träffade jag av en händelse en slaktare som var på väg tillbaka till Tula efter ett besök i föräldrahemmet. Han var ännu inte en erfaren slaktare. Hans uppgift var att hugga med kniven. Jag frågade honom om han tycker synd om de djur som han dödar. Han gav mig det vanliga svaret.

– Varför ska jag tycka synd om dem? Det är nödvändigt.

Men när jag sa till honom att det faktiskt inte är nödvändigt att äta kött, utan bara en lyx, höll han med och erkände att han var ledsen för djurens skull.

– Men vad ska jag göra? Jag måste förtjäna mitt levebröd. I början var jag rädd för att döda. Min far har i hela sitt liv aldrig dödat ens en kyckling.

Majoriteten av ryssarna vågar inte döda. De har medlidande som uttrycks i rädsla. Den här mannen hade också varit rädd. Nu var han det inte längre. Han berättade för mig att det mesta av arbetet utförs på fredagar ända fram till kvällen.

Och för inte så länge sedan samtalade jag med en pensionerad soldat som numera är slaktare. Även han var först förbluffad över mitt påstående om att det är orätt att döda. Han svarade med de vanliga fraserna. Men efteråt höll han med mig.

– Speciellt när de tysta och tama boskapen kommer. Stackarna litar på mig. Det är kolossalt sorgligt!

Detta är verkligen ohyggligt! Inte bara djurens lidande och död. Människan kväver, helt utan mening, det inre livets höga förmåga till sympati och medlidande med andra levande varelser som liknar oss själva. Genom att ha sönder sina egna känslor blir människan grym. Så djupt i det mänskliga hjärtat finns förbudet mot att ta någons liv!

En gång när jag gående var på väg ut från Moskva blev jag erbjuden skjuts av några åkare som var på väg från Serpouhof till en närliggande skog för att hämta ved. Det var torsdagen före påsk. Jag satte mig i den första vagnen bredvid en stark, röd och grov åkare som av allt att döma drack för mycket.

När vi kom in i en by såg vi en naken välgödd rosa gris som släpades till gården för att slaktas. Hon skrek med en ohygglig röst, likt skriket från en människa. Precis när vi passerar ska de till att döda den. En man sticker kniven i halsen. Grisen skriker ännu högre och mer hjärtskärande. Hon bryter sig loss från männen och springer i väg täckt med blod. Jag ser inte alla detaljer på grund av min närsynthet. Jag såg bara grisens människolika rosa kropp och hörde de desperata skriken. Men åkaren tittade noga på och såg alla detaljer. De fångade in grisen, klubbade henne och fortsatte med att skära av halsen. När skriken upphörde suckade åkaren tungt.

– Ska människor verkligen inte stå till svars för sådana här handlingar?

Så stark är människans motvilja mot allt dödande. Men dåliga föredömen, uppmuntrad girighet, påståendet att Gud har tillåtit det och framför allt, gammal vana, gör att folk helt förlorar denna naturliga känsla.

Så en fredag bestämde jag mig för att gå till slakteriet i Tula och jag erbjöd en ödmjuk och vänlig bekant till mig att följa med. Han svarade:

– Ja, jag har hört att verksamheten är bra och har velat se den. Men om de slaktar vill jag inte gå in dit.

– Varför inte? Det är precis vad jag vill se! Om vi äter kött måste någon dödas.

– Nej, nej, jag kan inte!

Det är värt att påpeka att den här mannen är en jägare som dödar vilda däggdjur och fåglar.

t-pa-vagSå vi gick till slakthuset. Redan framför ingången känner vi en tung, äcklig och stinkande doft, som av snickarens lim eller målarfärg på lim. Ju närmare vi kommer desto starkare blir stanken. Byggnaden är gjord av rött tegel, mycket stor, med valv och höga skorstenar.

Vi går genom ytterdörrarna. Till höger är det en rymlig sluten gård, stor som tre fjärdedelar av ett
tunnland. Två gånger i veckan drivs boskapen in här för försäljning. Portvaktsrummet ligger intill. Till vänster finns kamrarna med valvformiga portar och sluttande asfaltgolv med redskap för att flytta och hänga upp kadavren.

På en bänk längs väggen i portvaktsrummet sitter ett halvt dussin slaktare, i förkläden täckta med blod. De uppdragna ärmarna avslöjar muskulösa armar nersolkade med blod. De har avslutat sitt arbete för en halvtimme sedan. Så den dagen kunde vi bara se de tomma kamrarna som var öppna på båda sidor. Det fanns en tung doft av varmt blod i luften. Golvet var brunt och glänsande med stelnat svart blod i hålrummen.

En av slaktarna beskriver slaktprocessen och visar oss den plats där det görs. Jag förstår inte riktigt vad han menar och bildar mig en felaktig, men väldigt hemsk, uppfattning om hur djuren slaktas. Jag tänker, som så ofta är fallet, att verkligheten sannolikt gör ett svagare intryck än fantasin. Men den här gången har jag fel.

Nästa gång jag besöker slakteriet kommer jag i god tid. Det är fredagen före trefaldighetssöndag, en varm dag i juni. Lukten av lim och blod är ännu starkare och mer genomträngande än vid mitt första besök. Arbetet är som mest intensivt. Tullgården är full av boskap och djuren drivs in i båsen bredvid rummen.

På gatan framför ingången står vagnar med bundna oxar, kalvar och kor. Andra vagnar dras av starka hästar. De är fyllda med levande kalvar med sänkta huvuden som gungar. Vagnarna öppnas och lossas. Liknande vagnar innehåller slaktkroppar från tjurar, brutna ben som sticker ut, huvuden, klarröda lungor och bruna levrar, som körs i väg från slakthuset.

Djurhandlarna, i långa rockar och med spön och knutpiskor i händerna, går omkring på gården. Antingen märker de upp nötkreatur, som tillhör samma ägare, med tjära. Eller så förhandlar de. Eller så för de fram oxar och tjurar från den stora gården till gångar som leder till kammarna. Dessa män är tydligen alla upptagna med pengafrågor och beräkningar. Frågan om det är rätt eller fel att döda dessa djur är lika långt från deras tankar som frågan om den kemiska sammansättningen av det blod som täcker golven i rummen.

Inga slaktare kan ses på gården. De är alla i arbetsrummen. Denna dag ska ett hundratal nötkreatur slaktas. Jag är på väg in i en av kamrarna, men tvärstannar vid dörren. Både därför att rummet är fullt med kadaver som flyttas omkring och därför att blodet droppar ner och flyter ymnigt på golvet. Samtliga närvarande slaktare är nersmetade med blod. Går jag in skulle jag säkerligen också smetas ner. Ett upphängt kadaver tas ner, ett annat flyttas mot dörren. Ett tredje kadaver, en slaktad oxe, ligger med sina vita ben utsträckta medan en slaktare med stark hand skär ut det hårt sträckta skinnet.

Genom dörren, mittemot det ställe där jag står, leds en stor, röd och välnärda oxe in. Två män drar honom framåt. Knappt har han kommit in i rummet när jag ser en slaktare föra kniven mot halsen och ge honom ett hugg. Oxen faller tungt på sin mage när alla fyra benen plötsligt ger vika. Omedelbart vältrar han sig över på ena sidan och skakar på fram- och bakbenen.

En slaktare ger sig genast på oxen från den motsatta sidan till de ryckande benen, tar tag i hornen och vrider ner huvudet mot marken, samtidigt som en annan slaktare skär av halsen med en kniv. Under huvudet flyter det en ström av mörkrött blod, som en nersmetad pojke fångar upp i en behållare av tenn.

Hela tiden medan detta pågår rycker oxen på huvudet som om han försöker komma upp, och sparkar med sina fyra ben i luften. Behållaren fylls snabbt, men oxen lever fortfarande. Magen häver kraftigt och både bakbenen och frambenen sprattlar så häftigt att slaktarna måste hålla sig undan. När en behållare är full, går pojken bort med den på sitt huvud till charkuterifabriken, medan en annan pojke ersätter den med en färsk behållare som också snart börjar fyllas upp. Fortfarande kränger oxen sin kropp och sprattlar med bakbenen.matbord

När blodet upphör att flyta höjer slaktaren djurets huvud och börjar flå det. Oxen fortsätter att vrida sig. Huvudet, fråntagen sin hud, är rött med vita ådror, och har samma ställning som den fått av slaktaren. På båda sidor hänger huden. Fortfarande har djuret inte upphört att vrida sig. Ytterligare en annan slaktare tar tag i ett av benen, bryter och skär av det. Kramperna fortsätter ändå i de återstående benen och i magen. De andra benen skärs av och kastas åt sidan, tillsammans med andra delar från oxar som tillhör samma ägare. Sedan släpas slaktkroppen till lyften och hängs upp. Kramperna är över.

Från dörren fortsätter jag att titta på en andra, tredje och fjärde oxe. Det är samma sak hela tiden.

Huvuden med sönderbitna tungor skärs av. Sprattlande kroppsdelar. Den enda skillnaden är att slaktaren inte alltid behöver slå en andra gång för att klubba djuret. Ibland missar han sitt mål varpå oxen bölade hoppar upp och försöker fly, täckt med blod. Men då dras hans huvud ner under en skena, ett andra slag kommer och han faller.

Därefter går jag in genom dörren där oxarna leds i. Här ser jag samma saker hända, fast närmare och därmed tydligare. Men framförallt ser jag också vad jag inte har sett förut: hur oxarna tvingas in genom dörren. Varje gång en oxe leds in i rummet dras han framåt av ett rep knutet till dess horn. Djuret känner lukten av blod och vägrar att gå framåt. Ibland bölar han och backar. Styrkan från två män räcker inte för att med våld dra in den. Därför går varje gång en av slaktarna runt djuret, griper tag i svansen och vrider om den så våldsamt att brosken knakar. Oxen går framåt.

När de är klara med boskap från en ägare, förs boskap från en annan in. Det första djuret i den nya gruppen är inte en oxe utan en tjur. En fin varelse, väl uppfödd med vita fläckar på benen, ung, muskulös och full av energi. Han släpas framåt, sänker huvudet och gör kraftfullt motstånd. Då griper slaktaren tag om svansen på tjuren som han går bakom, likt motorföraren som kramar handtaget till visselpipan. Han vrider runt den, brosket knastrar och tjuren rusar framåt och oroar de män som håller i repet. Sedan stannar tjuren och tittar åt sidan med sina svarta ögon med vitor fyllda med blod.

Återigen vrids svansen om och tjuren rusar fram till den förberedda platsen. En man med en klubba närmar sig, siktar och slår. Men slaget missar målet. Tjuren hoppar upp, skakar på huvudet, bölar, bryter sig fri och rusar tillbaka, nerstänkt med blod. Männen vid dörren springer alla åt sidan. De är erfarna slaktare, vana vid fara. Snabbt fångar de repet. Återigen vrids svansen om och återigen rusar tjuren tillbaka till rummet, där han trycks ner under en skena från vilken han inte kan fly. Mannen med klubba tar snabbt sikte på det ställe där håret delar sig som en stjärna. Och trots blodet träffar slaget och det fina djuret, full av liv, faller ihop. Dess huvud och ben rycker medan den blöder och huvudet flås.

– Den där förbannade djäveln har inte ens fallit på rätt sätt! Muttrar slaktaren när han skär huden från huvudet.

Fem minuter senare är huvudet klart. Rött istället för svart, stelt och stirrande. Utan hud och de ögon som för fem minuter sedan strålat med sådana vackra färger.

Efteråt går jag in i det utrymme där de mindre djuren slaktas. Det är en mycket stor kammare med asfaltgolv, bord och stolar med ryggstöd. Där dödas får och kalvar. Arbetet är redan färdigt. I det långa rummet, som genomsyras av lukten från blod, finns bara två slaktare.

En arbetskamrat blåser in i benet på ett dött lamm och klappar med handen på den svällande magen. En annan ung man, med ett förkläde solkad med blod, röker en bågig cigarett. Det finns ingen annan i den långa, mörka kammaren som är fylld med en tung doft. Efter mig kommer en man in, uppenbarligen en tidigare soldat. Han bär på en ung ettåring bagge, svart med ett vitt märke på sin hals. Benen är bundna.

Detta djur placerar han på ett av borden, som om det vore en säng. Den gamla soldaten hälsar på

slaktarna, som han tydligen känner, och frågar hur mycket deras chef sagt att de ska arbeta. Killen med cigaretten, som har en kniv som han vässar på bordskanten, svarar att de är lediga på helgdagar.

Den levande baggen ligger lika tyst och stilla som den döda och uppblåsta, förutom att den intensivt viftar på sin korta lilla svans och att den andas snabbare än vanligt. Soldaten trycker försiktigt ner, utan ansträngning, det upplyfta huvudet. Slaktaren, som fortsätter att samtala, tar tag i baggens huvud med den vänstra handen och skär av halsen.

aslongBaggen skakar och den lilla svansen stelnar till och upphör att vifta. Arbetskamraten, som väntar ut blodflödet, tänder åter cigarretten som slocknat. Blodet flödar och baggen började vrida sig. Samtalet fortsätter utan minsta avbrott. Det är förskräckligt frånstötande.

Och vad kan man säga om alla dessa höns och kycklingar som blödande och med huvudena avskurna, dagligen i tusentals kök, dråpligt och fasansfullt springer omkring och flaxar på vingarna?

Och se där, en snäll och bildad dam äter slaktkroppar från dessa djur med full visshet om att hon gör rätt, samtidigt som hon försvarar sig med två motstridiga påståenden.

För det första är hon så känslig, som hennes läkare också intygar, att hon inte kan överleva på bara vegetarisk mat. Köttet är helt nödvändigt för hennes svaga organism. För det andra är hon är så känslig att hon är oförmögen att själv tillfoga djur lidande. Eller att ens se lidandet.

Men den stackars damen är svag just därför att hon har lärt sig att leva på mat som är onaturlig för människan. Och hon undviker inte att orsaka djur lidande – för hon äter dem.

Den goda viljan utvecklas oundvikligen i en bestämd ordningsföljd. Det första steget är självkontrollen att avstå från viss mat. Och i fastan är animaliska livsmedel det som man främst bör avstå från, om man verkligen på allvar försöker att leva ett gott liv. Detta eftersom dess bruk helt enkelt är omoraliskt och leder handlingar som strider mot den moraliska känslan – förbud mot dödande och för att inte tala om de lidelser som väcks av sådana livsmedel.

Vi kan inte låtsas som att vi inte vet om detta. Vi är inte strutsar, som tror att om vi vägrar att titta på
vad vi inte vill se, så finns det inte heller. Detta är särskilt fallet, när det som vi inte vill se, är vad vi vill äta. Om det verkligen var nödvändigt, eller om inte nödvändigt så åtminstone på något sätt nyttigt! Men det är helt onödigt och tjänar bara till att göda primitiva känslor, att väcka begär, att främja lösaktighet och dryckenskap. Detta bekräftas gång på gång av det faktum att unga, snälla och oförstörda människor – särskilt kvinnor och flickor – utan att veta om logiken bakom, känner att en god moral är oförenlig med biffar. Så snart de längtar efter att bli bra människor så slutar de att äta 
kött.

Vad är det då jag vill säga? Att det räcker med att upphöra att äta kött för att bli en moralisk människa? Inte alls.

 

 

 

Bli vegan och rädda klimatet

Om vi alla blev veganer skulle växthusgasutsläppen från mat minska stort. Det visar forskning från Chalmers Tekniska Högskola. Just nu pågår FN:s klimattoppmöte i Paris, och enligt forskarna i Göteborg är det svårt att nå klimatmålen om vi inte kraftigt förändrar våra matvanor.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/chalmersforskarnas-rad-bli-vegan-och-radda-klimatet?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20151205%3Achalmersforskarnas-rad-bli-vegan-och-radda-klimatet%3Anyh

Köttskatt har likheter med rökförbudet

”en ny rapporten som publicerades i veckan, Changing Climate, Changing Diets – Pathways to Lower Meat Consumption (pdf), konstateras att animaliesektorn är ansvarig för drygt sju miljarder ton koldioxidekvivalenter varje år, knappt 15 procent av de globala utsläppen, eller lika mycket som utsläppen från världens alla fordon.”

http://miljoaktuellt.se/forskning-kottskatt-kommer-ha-likheter-med-rokforbudet-forst-motstand-sedan-acceptans/

Ingen fred i världen så länge vi äter djur

Isaac Bashevis SingerFrån djurens synvinkel är alla människor nazister – för dem är det ett evigt Treblinka. Den illustrationen finns i flera böcker av nobelpristagaren i litteratur Isaac Bashevis Singer, som själv hade släktingar och vänner som gasats ihjäl av tyskarna.

Förintelsen är det värsta som drabbat mänskligheten. Vi måste ta lärdom. Omkring 6 miljoner judar blev utdefinierade, avklädda sina individuella egenskaper och slutligen destruerade som om de vore ting. Samma objektifierande mekanism sker varje dag inom köttindustrin. Det är ett tema som Singer ofta återkom till under de sista 35 åren av sitt författarliv.

Alla god etik byggs på det respektfulla mötet mellan jag och du. Den andra är inte ett objekt för min erfarenhet. Hon är ett subjekt som deltar i att skapa mitt jag. Mötet leder till relationen. Känslan av samhörighet är omedelbar och den leder vidare till en önskan om att älska sin nästa som sig själv.

Vad människor tidigare ätit saknar moralisk relevans. Singer uttrycker sig så här: Folk säger ofta att människan alltid har ätit djur, som om det är ett försvar för att fortsätta med det. Enligt denna logik, så borde vi inte hindra människor från att mörda andra personer, eftersom det också har pågått sedan urminnes tider.

Det kommer aldrig att bli fred på jorden så länge som vi äter djur. Historien i allmänhet, förintelsen i synnerhet och Singer med sitt fantastiska författarskap lär oss att vad vi sår i dag får vi slutligen själva skörda.

Köttskandalerna kan bara botas med köttskatter

köttskandalerKöttskandalerna avlöser varandra: rumänska hästar i köttbullar, ehec-smitta i hamburgare, smygfilmat djurplågeri samt ständigt nya skräckrapporter om enorma utsläpp av växthusgaser och övergödning av Östersjön. Kött är inte längre en fråga för den enskilda individen. Nu krävs ekonomiska styrmedel enligt den grundläggande principen att förorenaren betalar, alltså i slutändan köttkonsumenten.

Är regelverket för en framtida svensk köttskatt lika för inhemskt och importerat kött bryts inga frihandelsavtal.

Så här botas köttskandalerna med hjälp av köttskatter:

Angående rumänska hästar. Ge köttproducenterna bevisbördan beträffande köttets ursprung genom krav på kameraövervakning av uppfödningsanläggningar och slakterier. Annars straffskatt. Kan offentliga platser i svenska städer kameraövervakas så kan djuranläggningarna också filmas.

Angående spridning av farliga bakterier. Hälften av all antibiotika i världen används av köttindustrin, vilket skapar enorma problem med resistenta bakterier. Ursprungsmärkningen som är på väg bör därför kompletteras med information om antibiotikaanvändningen på den specifika produktionsanläggningen, så att antibiotikaanvändningen också kan beskattas. Det ska löna sig att inte sprida sjukdomar.

Angående djurplågeriet. Det behövs ett system med djurskyddspoäng på olika former av uppfödning och transport gällande alla djurslag inom köttindustrin. Straffskatter läggs sedan på de sämsta alternativen. Det är enkelt att börja med en straffavgift på exempelvis 10 kronor per kilo burägg med rabatt för varje centimeter som burstorleken överstiger EU:s minimiregler.

Angående växthusgaser och övergödning. Koldioxidskatten på energi bör breddas till att också gälla maten. Detta eftersom matsektorn orsakar mer växthusgaser än transportsektorn i ett globalt perspektiv. Det bör även införas skatt på fosfor och kväve, som i huvudsak kommer från djurindustrins foderodlingar, för att rädda sjöar och hav från övergödning, bottendöd och aggressiv algblomning. Nationalekonomen Sarah Säll har nyligen visat i arbetsdokumentet ”Green consumption taxes on meat in Sweden” hur ett köttskattsystem kan se ut med avseende på växthusgaser och näringsläckage från nötkött, fläsk och fågel.

Konsekvenserna av köttskatter på negativa externaliteter innebär dels att köttkonsumtionen totalt minskar då priset ökar och dels att den uppfödning som är bäst för hälsan, miljön och djuren gynnas. Konsumentens valfrihet kan endast fullt förverkligas på en matmarknad där förorenaren också tvingas att betala det fulla priset utan att kunna lämpa över kostnaden på någon annan.

Djurskyddslagen grönmålar det snabbt ökande djurplågeriet i Sverige

grisSvenska djurs lidande har ökad dramatiskt sedan Astrid Lindgen fick djurskyddslagen i 80-års present år 1987. Det är därför nu dags att skippa djurskyddslagen och istället fokusera på brottsbalkens tydliga förbud mot djurplågeri.

På insidan av de svenska köttfabrikerna tillämpas inte Sveriges djurskyddslag. Djurindustrin utnyttjar istället lagen för att upprätthålla myten om det goda svenska djurskyddet. Djurskyddsorganisationerna förleds att spela med och ödsla sin energi på att försöka förverkliga en vacker men juridiskt innehållslös lagstiftning. Den centrala principen att allt djurplågeri är olagligt och straffbart hamnar i skymundan.

När Astrid Lindgren var liten bestod den typiska gården av några höns, tre kor, två hästar och en gris. Djuren hade kärleksfulla namn som Rosa, Godnos eller Gullros. Då fick djuren vara ute, känna gräset under fötterna och se solen på riktigt. Även fast ingen djurskyddslag fanns utdömdes hårda straff i tingsrätterna för förseelser som dagens djurskyddsinspektörer inte ens bryr sig om.

Nu lever köttfabrikernas djur i verklighetens gehenna. De flesta är mycket grovt överviktiga och hålls instängda på så liten yta att de knappt kan vända sig om. Den extrema aveln har lett till mängder med smärtsamma genetiska defekter i leder, skelett och vitala organ. Det livslånga lidandet slutar numera ofta med att det hyperventilerade djuret långsamt kvävs med koldioxid innan medvetandet till sist slocknar.

I djurskyddslagen står att djur ska skötas i en god miljö och på ett sådant sätt att det ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Men ett övergött slaktsvin som väger 100 kilo har endast 0,94 kvadratmeter i boxen. Höns i värpburar har 0,06 kvadratmeter och frigående höns packas tätt ihop till 20 höns per kvadratmeter golvyta. De allra flesta djuren får aldrig uppleva dagsljuset eller den friska utomhusluften.

I djurskyddslagen står att det är förbjudet med avel på djur med genetiska problem som orsakar lidande för djuren. Men var sjunde svensk kyckling lider av allvarliga benproblem och försämrad rörelseförmåga på grund av den måttlösa aveln. En svensk mjölkko har ett juver som är minst tio gånger större än de vilda förfädernas. Av Sveriges kor drabbas varje år 15–20 procent av plågsam juverinflammation, mastit.

I djurskyddslagen står att djuren ska skyddas mot onödigt lidande. Men nuförtiden bedövas de allra flesta grisar och många slaktkycklingar med koldioxid i samband med avlivning. Det kan ta uppemot en halv minut innan djuret blir medvetslöst. Koldioxiden aktiverar en naturlig reflex att kippa efter andan vilket orsakar ytterst obehagliga kvävningskänslor. Att inte få luft är för individen extremt ångestfylld.

Den mångordiga djurskyddslagen grönmålar det snabbt ökande djurplågeriet i Sverige. Den som orsakar lidande hos ett djur kan enligt brottsbalken dömas till två års fängelse. Djurskyddslagen bör därför bytas ut mot en enda djurskyddsförordning om att Jordbruksverkets djurskyddsföreskrifter ska skydda djuren från lidande i enlighet med brottsbalkens lagtext.